http://www.collective-evolution.com/2014/01/07/this-is-what-happens-when-a-kid-leaves-traditional-education/

(Bild tagen av el Mr. Igge. Creds to him. Beautiful picture.)

Känner bara för att skriv av mig lite...

Jag vet inte vad som stör mig just nu, men det är en sorts sorg inom mig och jag kan inte sätta fingret på vad det kan vara för något. Har det något med vännerna här att göra? Nej... Jag stör mig lika mycket på Jader som vanligt, Leo har jag inget emot. Nej, jag tror inte det är vännerna här. Har det något med kärleken att göra? Ja, det finns ju lite problem men det är ingen biggie för mig... Men det kanske ändå har en omedveten liiiten effekt? Jag vet inte. Hmm... Skolan? Ja, jag tror ärligt talat att det är den som ger mig mest tyngd. Det finns så otroligt mycket att göra just nu att det är inte sant. Alla pratar om en massa uppgifter hit och dit, det är överväldigande och jag tror att det som tynger mig är då att jag inte gjort ett sk*t. Jag måste verkligen ta tag i allt NU. NU! Snart kommer tentorna och alla uppgifter som ska lämnas in/presenteras. Fyfan!

Och jag vet inte men jag har en liten längtan till Stockholm, hemmet, vännerna där borta. Känns som att jag vill bort från Jönköping ett tag. Har det med gamla, hemska minnen att göra? Samma stressiga minnen som finns i Stockholm? Jag vet inte. Jag kanske bara vill fly från alla skoluppgifter? Nej, jag är inte den typen som vill fly från det obligatoriska.

Jag föreställer mig att jag inte har några skoluppgifter som trycker ner mig, ändå känner jag en sorg inom mig, så skoluppgifterna kanske inte har fulla effekten men den har en stor del. Jag antar att på andra plats ligger kärleksproblemen. Lite sorgligt att det som hänt har hänt. Men det är som sagt ingen biggie for me.

Jag vet ärligt talat inte vad det är som trycker ner mig, detta skrämmer mig, jag kan inte peka ut vad som stör mig!!! Jag tror att alla problem jag har just nu är en enda stor blandning som skapar denna sorg, därför finns det inget specifikt som jag kan peka ut.

_______________

Hur som helst, in other news så ska Sauman på rättegång ang. misshandeln under min födelsedag. Kk ska vara vittne. Vette fan hur jag ser på detta. Det kändes overkligt när jag fick reda på det igår när jag pratade med Sauma. Men nu händer det verkligen. Undrar vilken dom det blir, självklart kommer Sauma få skadestånd. Flera tusen.

_______________

Jag känner att jag inte har något mål i livet igen. Det är min största rädsla... Att inte ha något mål att se fram emot, att kämpa för. Jag är vilsen, känner mig vilsen och jag vet inte när det här kommer gå över. Kanske kommer det lätta när skolan börjar lätta på sig? Snart är vi i alla fall halvvägs in i terminen, usch, så snabbt det har gått! Men jag antar att jag måste skapa egna, nya mål nu... Utifrån skiten. Dvs skoluppgifter. Jag måste ta tag i de NU! Ignorera allt runtomkring, nu kör vi!!! Jag har jobbat effektivt förut, jag kan göra det igen! Nu kör vi, jag har ett mål och jag ska fan fixa det! The flame is burning again!

Denna vecka är jag ledig förutom på torsdagen då jag har en artikelseminarie med min grupp, därför känner jag att jag kan chilla just denna kväll. Vad göra man då? Man tittar tillbaka i bloggen. Det har varit syftet med den enda sen jag började. Men att titta tillbaka i bloggen kräver styrka. Psykologisk styrka. 

Jag blev så insatt i mina gamla inlägg från flera år sedan att jag totalt glömde var jag står idag. I Jönköping, med nya människor och vänner jag träffat. Att jag också bor helt ensam. Att jag pluggar biomedicin. Jag läste ett inlägg när jag gick i tvåan i gymnasiet. Jag funderade på att bli entreprenör, forskare, astronaut... Vad som jag mest stannade för var att jag skrev att jag var intresserad av biologi och medicin. Lustigt va? Det är precis vad jag håller på med nu, kan även supporta this statement att i mitt födelsehoroskop står det faktiskt att jag kommer jobba inom medicin. 

Läsningen av gamla inlägg gick bra tills jag började komma in i "den där" perioden. Det där otroliga spirituella äventyret. När jag blev av med mitt ex. O. Äventyren jag hade med Kk, all spontanitet, alla våra äventyr i stan på våren. Bilden i det här inlägget var taget i mars, då allt började smälta. Här började äventyren. Det hela äventyret intensifierades dagen jag vändes till 18 år. Allt det där festandet, alla nya människor jag träffade. Jag var så himla glad och lycklig under den perioden. Livet lekte. Men det tog inte slut här för när jag träffade denna person som skulle vända på mitt liv på ett sätt inte ens O. lyckades göra så öppnades ännu en dörr som skulle ta äventyret till en heeelt ny nivå. Jag kunde inte läsa fler inlägg där denna person var involverad. Jag insåg när jag läste dessa gamla inlägg att jag faktiskt glömt vissa detaljer om många händelser, okej, rätt många detaljer, och jag vill inte minnas dessa detaljer för denna person existerar fortfarande i mitt liv.

Ärligt talat... Hur lång tid har vi känt varandra? Jag har inte ens räknat tiden efter denna "paus". Okej, fine... Give me a sec to count... Kom han tillbaka i aug? Vi säger det. Okej, sammanlagt är det 16 månader. Rekord. BAMM!! DAYMN! Med O. var det 15 månader. Okej, 16 månader är inkluderat med "de där 5 månaderna". 

Men jag känner att detta inte kan fortsätta. Han kom på besök under helgen, in fact, he went yesterday (Sunday). Vi var vid vattnet i Liljeholmen när solen var nere, så man kunde se all husbelysning längs vattnet. Mamma och Johnny tycker att Jkpg är väldigt vackert. So did he. So do I. Lilla "Ström". där han bor är litet och fint, fina hus och byggnader, he said. But Jkpg är desamma men i större utsträckning. Men vi är tillbaka i den onda cirkeln. 

Jag har pratat mycket med my bro mr. "Mexico-Juan" about this relationship. And yeah... Flera timmar på mobilen och vi har kommit fram till saker och ting. Det är bra att ha ett killperspektiv. De är logiska, relativt korta, men koncist och ärliga. (Btw, he's a gemini ;)).

But stop it now. 

Anywayyy, jag har sen typ 2 veckor bakåt laddat ner dolphin emulator till datorn och laddat ner Zelda: Twilight Princess. You know what this means. Jag har offrat livet till att spela detta. Jag är besatt!! It was a mistake to download this. Det är såklart inte samma spelkänsla att göra detta på datorn men vad kan jag göra. :P 

6/9-13

Jag ska nu plugga i Uppsala. 

Jader tappade bort sin Armaniklocka i skoltoan. Han hatade Jönköping at that moment, ville tillbaka till Stockholm och bara bränna ner Jönköping. Dagen efter fick han tillbaka sin klocka, någon som hade hittat den. Som Stockholmare myself så tänkte jag att jag själv kommer få uppleva en förlust snart (jag kände mitt högra ögonlock bulta så pass hårt att jag skulle lägga märke till det), that's when I knew some bad sh*t was gonna happen. Dagen efter blev jag dumpad på ett kallt sätt. Däremot "fick jag min Armaniklocka" tillbaka. Blev tillsammans med någon bättre. Samma kväll kom mitt ex tillbaka och kom med en chokerande nyhet. (Test). 

Dagen efter det får jag besked att jag fått en plats i Uppsala. 

What can I say, I was told I was a lucky girl. Within 1-2 days hade jag fått en ny kärlek och kommit in i ett jättebra universitet som många drömmer om att få gå i. 

__________

Update, 14/9-13

Jag är tillbaka i Jönköping. Uppsala fick mig att inse var jag verkligen belonged to. Uppsala gav mig motivation att verkligen satsa på Jkpg, för nu kommer jag inte in någon annanstans. Ironiskt. Jag kom in i alla mina val utom KI som var mitt första. -.- 

Senaste tiden, mainly denna vecka då. Har jag flyttat fram och tillbaka till och från Sthlm och Jkpg. Har umgåtts mycket med Jader och Leo. Vi hade en tacokväll tsm under veckan. Vi lagade mat tsm och sånt. Kuligt. Det är skönt med denna frihet man har som student. Man kan ta hem och dra hem till vem man vill. :) Det är också en liten fördel att jag hänger med folk som är utifrån stan som jag, alltså bor de inte hemma och har begränsningar. Jader är från Stockholm som mig, WOOP WOOP BRO, och Leo är från Vårgårda. En by ngnstans i Göteborsområdet.. Typ.. Ja.. En lantis, bonde. HAaha.

Jag har varit lyckligt lottad som fått tillbaka min gamla boplats och skolplats! Allt gick smoothly!

"James Bond Island", Phuket, Thailand.

I underestimated denna Vietnamresa. Förra gången var för att de kusinerna jag umgås mest med var för upptagna med sina grejer. Jag var där hela sommaren, 2 månader, det var för mycket. Denna gång var det för lite... En månad. Båda kusinerna hade växt upp lite och jag hängde med de mer. Plus att min kusin från Australien också var där på besök samtidigt som jag och brorsan, vilket gjorde att alla kunde gå ut och ha kul. Jag var dagligen aktiv och var sällan hemma, det hände väl ett par dagar att vi var fullständigt hemma, vilket jag dog av, av tristess. But iz ok-hay. Vi reste mycket, festade om nätterna, såg, hörde, kände, smakade mycket. Sydostasien är så aktiv. Så många människor, så många saker att se och uppleva. Jag älskar att vara dagligt aktiv, vara ute, göra vad som helst, bara jag inte sitter hemma och degar. Det är så jag mår bra. Det är så jag känner mig levande. No matter hur jobbigt det var att vakna omkring 06.30 på morgonen varje dag under resan i mellersta Vietnam så skulle jag lämna all denna tristess till att offra mina sovtimmar till detta aktiva liv. Jag var glad, men ändå saknade jag något inom mig medan jag var där borta. Jag saknade svensk mat :P svensk godis och snacks. Men jag skulle slänga allt det där för att få leva aktivt. 

Hur som helst, sista dagen i Vietnam. De få tillfällena jag fick vara ensam så kom tankarna, att jag faktiskt åker hem till Sverige nu... Jag kände hur tårarna ville komma men jag stoppade de snabbt genom att tänka på annat. Jag får spara på gråten till det tillfället de ska användas till. Men jag visste att om jag var nära att gråta här så kommer jag definitivt gråta sen. And so I did. När vi skulle säga adjö så var det ingen tvekan om att hålla tillbaka tårarna. Det kom hur lätt som helst. Kramade om Ca och sen höll jag för ansiktet och det kom. Ca, chi Nha, ma 2 and moi. Men mest Ca. Grät med mig.

Jag vet varför jag känner denna enroma sorg, i jämförelse med alla andra gånger jag varit i Vietnam. Jag har gråtit förut när vi åkt hem, tror jag gjort det varje gång faktiskt, men just denna gång gjorde det mest ont. Kanske beror det på att jag är äldre nu och har "svårare" att let go of things än hur det var när man var ett barn. Förutom det så hade jag ju det fantastiskt kul denna gång också. Or? Det finns så mycket kärlek i Vietnam, så mycket generositet. Ärligt talat så blir jag och brorsan behandlade som kung och drottning. Behöver inte ta mycket ansvar, får nästan allt vi vill ha. Behöver inte lägga ut ett enda öre, gör vi det så tar de inte emot våra pengar. Just like they did the last day. All denna kärlek kombinerat med fantastisk sällskap och dagliga aktiviteter, det skapar en endorfinfylld värld för mig. Att sen, så plötsligt, och inom loppet av ett par timmar behöva lämna allt detta, känns såklart riktigt surt. 

Jag saknade inte Sverige ett dugg. Ärligt talat. För här ligger majoriteten av mitt liv. Eller nästintill, hela mitt liv ligger här, hela min riktiga verklighet. Och vi alla vet att verkligheten är pretty shitty jämfört med drömvärlden. Vietnam/Thailand en månad var min drömvärld. Nu måste jag komma tillbaka till tråkiga Sverige. Här har jag ansvar att ta. Här måste jag kämpa. Det gör inte saken bättre att jag hamnat på reserv på den skolan jag vill in på, nu måste man vänta ännu mer. -.- I have no idea, no direction at the moment, and that is annoying! Självklart vill man inte hem till detta. Men egentligen... Förr eller senare måste vi alla gå tillbaka till våra liv. Chi Nha ska till Australien och plugga och jobba, alla mostrar jobbar på, alla kusiner går i skolan. Alla går tillbaka till hur det var. 

Pause.

Jag känner mig så nedstämd att jag inte har någon lust att göra något i Sverige. Jag känner en så stor lust för en stor förändring. Jag har inte ens meddelat alla mina kompisar att jag är tillbaka i Sverige. Jag vill inte. Vill vara ensam. Min hjärna och mitt hjärta ligger fortfarande borta i Vietnam. Jag har inte settled in yet. Jag ska "kontakta" den svenska världen när jag är redo för det. Men för tillfället vill jag bara vara hemma och göra sånt jag gillar i ensamhet. Låta mig göra mig redo när jag känner för det. På tal om lusten till förändring. Jag vill inte stanna i Stockholm. Det finns för mycket skit här. Jag känner för mycket stress här, så en del av mig önskar att jag kommer in i ett universitet där jag får flytta bort från Stockholm, lämna allt bakom mig för ett år. Å andra sidan ligger mitt förstahandsval i Stockholm. Jag skulle offra denna bortlängtan mot att få plugga där jag vill. Men chansen är liten, så jag förbereder mig mentalt för att flytta, börja om på nytt, komma bort från all stress och skit som jag vill bryta. ---kontakten. med. 

___________________________

I Vietnam pratade jag, min moster och chi Nha om att vi alla i framtiden ska flytta till Australien och bo där. Jag håller med. Jag har en enorm längtan att flytta från Sverige. Efter denna Vietnamresa så har jag insett detta. Enromt. Jag hade ju ett intresse att flytta till USA i framtiden. I still have that. Men om släkten tänkt flytta till Australien så flyttar jag lika gärna också dit. Bra sällskap. För denna sommar har fått mig att inse hur mycket jag älskar mina släktingar and I'd like to be close to them. Fan att chi Nha inte flyttade till USA! Men Australien är okej. De har vacker natur där, så jag nöjer mig med det. Å andra sidan så har jag inte upplevt hela Europa. Ärligt talat tycker jag majoriteten av länderna är likadana i EU. Städer att besöka, gamla byggnader. Jag är inte intresserad av detta. Jag är intresserad av att uppleva vacker natur, så t. ex Norge och Island är länder jag vill besöka. Rumänien för Branslottet, besöka Spanien vore också kul p.g.a "paradiskänslan". Sen känner jag inte att det finns så mycket mer. Det mesta är städer och dess historia som sagt... 

Alltså, i framtiden, när jag är klar med mina studier + lite jobberfarenhet så vill jag flytta utomlands. Vilket är ganska snart... Kanske om 4-5 år? Det kommer gå snabbt som blixten. Men detta är bara planer, och inom loppet av 4-5 år så kan vad som helst förändras. Men jag har ett mål just nu, en dröm, att sträva efter. En motivation. Hallå... I wouldn't mind living in Canada. Det är som en snällare version av USA (menar invånarna). Australien tänker jag bara på giftiga djur. USA tänker jag på tjockisar och korkskallar, men de har fin natur och många aktiviteter. Kanada.. Snälla människor, höst, ganska lik Sverige får jag en känsla av. Förutom att de talar engelska och franska och att landet är enormt mycket större än Sverige. Men annars...? De har en fin accent också. 

___________________

In other news så vill jag bara notera att inom loppet av en månad så har jag flugit 11 gånger!!! Blev trött på alla säkerhetsrutiner man sett hela tiden. Nu kan man ju allt.

Till Vietnam

1. Sthlm-Bangkok

2. Bangkok-Ho CHi Minh

Thailand (Phuket)

3. HCM-Bangkok

4. Bangkok-Phuket

5. Phuket-Bangkok

Till Vietnam efter Phuketresan

6.  Bangkok-HCM

Da Nang (Hue)resan

7. HCM-Da Nang

8. Da Nang-HCM

Hem till Sverige

9. HCM-Bangkok

10. Bangkok-Köpenhamn

11. Köpenhamn-Stockholm

Jag sitter i en virvel av mörker. Det är någonting inom mig som gör mig deppig. Det är som ett moln som svävar över mig, när som helst kommer tankarna ifatt. Jag känner mig deppig för att jag inte har något fast mål i livet. Jag är beroende av att ha något mål att gå mot. Jag kan inte sitta helt mållös. Vem kan? Vem orkar virra runt i livet utan mål? Folk kommer och går, få stannar. Jag visste sen tidigare att studenten är inget att fira, unless you already have a set goal afterwards. Men jag har ingen aning om var jag ska ta vägen nu. Antingen händer det eller det andra, eller kanske det. Jag vet att detta är tillfälligt, jag kommer veta var jag hamnar i mitten av sommaren när vi får besked om vilka skolor som tagit emot en. Men jag är så säker och inställd på att jag inte kommer komma in på mitt första val. It's gonna be heartbreaking, men det är verkligheten. Men gud, vad jag vill in på mitt första val. Så otroligt mycket! I want it soooo bad!!!!! So bad, att jag är villig att lämna alla skolor, take a year off och plugga till HP, bara för att få komma in där. Jag var okej med att flytta ut, till en annan stad för att plugga i ett universitet i Sverige, no prawbrem. Men... Nu i efterhand så inser jag att jag inte vill ha ngt annat än mitt första val. Även om det är samma program och allt så vill jag inte ha någon annan skolas namn i mitt CV. Mitt första val skulle vara fantastiskt till utlandsjobb också. PLEASE, GODDAMMIT! Make it all work!

Jag är inte redo för vuxenlivet. Jag vill aldrig sluta plugga. Jag vill fortsätta plugga tills jag dör. Detta är vad jag är van vid! Att sitta på skolbänken och skriva uppsatser dagen innan inlämningsdagen! Hela mitt liv so far har bestått av denna rutin. 

Men... Det kanske är bra, om det händer, att man får a year off, och så får man höra fler saker om den skolan jag ville in på... Hm..? det programmet jag sökte kanske inte är ngt för mig...? HA. Ha.. ha.. a.. What a joke. I'm so goddamn passionate om det program jag sökt till. Om jag sökte rätt i nian till natur på IEGS så är detta också a pretty damn säkert val. Vi får se hur det går. Men usch, som jag oroar mig. Varför...? För att jag inte får det stödet jag borde få från en viss person... Sluta trycka ner mig...

Fuck it. Jag kommer göra allt för att nå mina drömmar, oavsett vad folk säger och tycker. Så länge jag är säker i mig själv, vilket jag är (jag har en plan), så kommer jag göra allt för att nå mitt mål. I'll get there, you'll see! In one way or another! Come at me brah! Jag får styrka av att bli nedtryckt av folk. It gives me motivation to stick to my dreams.